Blåsbogården är att vara sex år gammal och känna pirret i magen när mormor och morfar tar ens hand och leder en in mot stadens centrum. Minnet färgas av den magiska kvällen då Lejonkungen dansade över bioduken och doften av nygräddad pizza smekte näsborrarna på det där hörnet av Kopparbergsvägen och Stora gatan. Men det var inte filmen eller maten som stal kvällens scen, utan snarare det som fanns tvärs över gatan, bortom Gallerian.
Där, på andra sidan av den puttrande trafiken, stod stadens nya monument, det stolta landmärket som speglade staden i sitt blanka ansikte. Att resa sig mot skyn som en glänsande koloss, varje ljuskälla som en stjärna i stadens nattliga himmel. Det var som att kliva in i en annan värld när hissen svepte en uppåt, bort från den trygga marken, och suget i magen blev en påminnelse om livets skörhet och skönhet.
På vägen upp mot de högre våningarna spred sig nattens ljus ut över staden som en brokig matta av drömmar och möjligheter. Det var då, i den tysta hissen, som min morfar, den stolte glasmästaren, viskade om sitt bidrag till stadens skyline, hur hans händer hade varit med och format dess blanka fasad. En arvets stolthet som flätade samman generationer och gav en känsla av förankring i staden och dess historia.
Blåsbogården är också den gamla grönvita halsduken som morfar knöt runt ens hals, en symbol för lojalitet och gemenskap. Det är att känna den bitande kylan på Rocklundas träläktare, doften av glögg och cigarettrök som dansar i luften. Det är att försöka fånga en ICA-plastboll som kastas ut i publiken på Arosvallen, ett försök att fånga ögonblicket och låta det stanna kvar i minnet.
Det är att ha tjugo kronor kvar i plånboken, men ändå ha en biljett till nästa match, en symbol för hopp och tro på något större än en själv. Det är att omfamna Gagge-målningarnas konstnärliga virvlar, att låta Vreds runor skära genom tidens dimmor, att vila på Elbabåtens träbänkar och låta historiens vingslag svepa förbi.
Blåsbogården är ett koncentrat av känslor och minnen, ett kollage av livets alla nyanser. Det är jublet vid seger och tystnaden vid förlust, det är ljudet av hundratals cyklar som susar mot arbetsplatsen och stillheten vid foten av Anundshög.
Det är våra gemensamma minnen som knyter oss samman, historierna vi delar och skapar, en tråd som binder oss till staden och dess grönvita hjärta. Det är där vi har vuxit upp och där vi formar framtiden med varje steg vi tar.
Bakom Blåsbogårdens design står Jonas Hedström, född och uppvuxen i Västerås. Han är stolt över sin anknytning till staden och att hans gammelmorfar, Gösta, finns förevigad som träskulptur av Bengt-Göran Broström.
Jonas är inte bara en erfaren designer som har hyllats av kritiker, han är också en stor VSK supporter som genom sin expertis vill bidra både till Västerås Sportklubb och staden som föralltid kommer vara en del av hans liv.
